Antaganden, Observation och Riktning

Man kan ofta göra antaganden baserat på synliga och uppenbara faktorer.

Exempelvis kan man inom evolutionär biologi anta att arter där hanar har ett större kranium än honor med viss sannolikhet kommer uppvisa beteendemönster som i grunden skiljer sig från arter där könens kranier är lika stora eller där honan är större.

Slutsatsen är inte definitiv, och den får inte vara det eftersom definitiva slutsatser baserade på antaganden kan leda till trångsynthet, extremism och stagnation.

Antaganden kan däremot fungera som startpunkter för vidare utforskning. Det gör det möjligt att formulera teser, testa dem mot verkliga observationer och gradvis öka förståelsen. För att undvika de klassiska fällorna behöver detta ske gränsöverskridande, mellan flera olika discipliner.

Frågar man en biolog om ett specifikt beteende får man ett svar utifrån biologens referensramar.
Frågar man en beteendevetare om samma sak får man en annan förklaring, medan en neurolog bidrar med ytterligare en vinkel.
Och så vidare.

Samma sak gäller för de flesta områden som påverkas av mer än en faktor. Fysik, psykologi, maskinlära, mekanik.

Det finns sällan bara ett korrekt svar.
Sanningen ligger troligtvis någonstans i en kombinerad sörja av alla svar man fått.

Min ambition är att väga in teorier från så många olika discipliner som möjligt för att skapa egna arbetshypoteser. Det gäller oavsett om jag ritar stålkonstruktioner, svetsar ett gångjärn, byter ett lager, knyter fast en presenning, analyserar mänskliga beteenden eller funderar över geopolitik.

Att knyta ihop observerade beteenden och därefter formulera ett någorlunda rimligt antagande är ofta inte särskilt svårt.
Det svåra är att acceptera att beteenden sällan är isolerade till ett enskilt område i livet. De tenderar att avspegla sig även i andra, ibland helt oväntade sammanhang.

Det är svårt eftersom obefläckad acceptans kräver att egot lämnas helt utanför ekvationen.  
Vi har en skyldighet att se dessa samband, utan att lägga ett värde i dem.
Men vi har också en skyldighet att inte göra dem till definitiva sanningar.

Den verkliga orsaken är sällan självklar.
Och utan en tydlig orsak blir det svårt att hitta ett varför.
Och utan ett varför blir det svårt att förstå.
Och utan förståelse blir lösningar ofta kosmetiska och riktade mot symptom snarare än verkliga problem.

Det enda rimliga tillvägagångssättet är därför att testa, observera utfall, notera förändringar, justera ingångsvärden och därefter testa igen.

Det är i observationen och i justeringen som egot och våra värderingar motarbetar oss som hårdast. Och det är då det blir extra viktigt att korsa gränserna mellan discipliner, och på så vis i praktiken utföra en mental triangulering.

Precis som man med kompass och sjökort triangulerar fyrar, prickar och landmärken för att bestämma sin position.

Det spelar ingen roll var man tycker att man är, om trianguleringen visar motsatsen.
Det som spelar roll är om man fortsätter styra åt det håll man tycker är rätt, eller om man efter positionsbestämning väljer att styra åt det håll som på sjökortet är fritt från grund.