Sniffandet och Utforskandet – En Artikel om Social Kalibrering

Den här texten är ett försök att beskriva varför vissa sociala sammanhang känns meningsfulla och andra dränerande – och varför konflikter ofta uppstår mellan människor som i grunden bara har olika syften med att vara sociala.

Funktionen i ett ytligt samtal är på ett biologiskt och neurologiskt plan densamma som när två hundar möts, går runt i cirklar och sniffar varandra i arslet.
Det är en social kalibrering. Man testar trygghet, gränser och ofarlighet.
När denna kalibrering är gjord inleder hundarna naturligt nästa fas – utforskandefasen.

Utforskandefasen är mer obekväm, eftersom den ibland leder till konflikter.
Hundarna skäller till, kanske biter varandra lite, tills balansen återställts och utforskandet kan fortsätta. Detta är inte ett misslyckande i interaktionen, utan själva mekanismen genom vilken gränser, roller och identitet klargörs.

Människor rycker ofta i kopplet redan innan utforskandefasen hinner ge någon mening. Inte på grund av illvilja, utan på grund av social inlärning, okunskap och rädsla. Naturliga beteenden blandas ihop med påhittade sociala normer, och friktion tolkas som hot snarare än som information.

Att gå igenom båda faserna befäster och stärker hundarnas identitet. De lär sig vilka de är och var deras gränser går.

Att aldrig tillåtas gå längre än till sniffandet, och sedan konsekvent bli bortryckt när utforskandet börjar, kan bidra till osäkerhet. En stabil intern karta för hur man ska förhålla sig till motstånd får aldrig utvecklas.

En osäker hund utan väl förankrad identitet lägger svansen mellan benen när den upplever att den blir konfronterad. Den vet inte hur den ska agera och börjar istället nafsa nervöst efter allt och alla som kommer för nära dess bekvämlighetszon.

Liknelsen kan, som princip, överföras direkt på människor.

Sniffandet i arslet motsvarar ytligt prat om väder, sport, tv-program och vardagliga händelser. Det är en social kalibrering. I många sammanhang är detta fullt tillräckligt.
Ett systematiskt och funktionellt problem kan dock uppstå när kalibreringen blir slutstation istället för startpunkt.

Att konsekvent stanna kvar i sammanhang som aldrig övergår till utforskandefasen kan bidra till en inre osäkerhet. Det kan bli svårt att veta hur man ska förhålla sig när ens resonemang ifrågasätts.
Reaktionen vid utmaningar blir då ofta defensiv: tillbakadragande, aggressivitet eller moraliskt rättfärdigande av känslor. Inte för att man egentligen blivit hotad, utan för att ens bekvämlighetszon överskridits utan att man har verktyg för att hantera det.

Här framträder tre tydliga strategier i hur människor förhåller sig till dessa faser.

Den första strategin är att stanna kvar i sniffandet. Utforskning undviks och egenvärdet regleras externt genom tillhörighet och acceptans. Konflikt eller mental friktion upplevs som hot, och stabilitet blir det primära målet. Detta är funktionellt i sammanhang där bekvämlighet, vila och kravlös samvaro är syftet.

Den andra strategin är att röra sig mellan sniffande och utforskning på ett instrumentellt sätt. Här används utforskning inte för djupare förståelse eller utveckling, utan för att etablera status och position. Man håller sig kvar i den kalibrerande miljön eftersom det är där publiken finns, men kliver in i utforskandet när det krävs för att dominera, korrigera eller sätta gränser. Utforskning blir här ett maktverktyg snarare än ett utvecklingsverktyg.

Den tredje strategin är att i hög grad lämna sniffandet bakom sig och istället orientera sig mot utforskning som primär interaktionsform. Här används utforskning inte för status eller kontroll, utan för intern kalibrering: att förstå sig själv, sina värderingar och sina gränser. Egenvärdet är i hög grad internt förankrat och mindre beroende av andras reaktioner.

Vilken strategi som är funktionell beror helt på syftet med den sociala interaktionen och drivkraften bakom personens avsikter.

Om det primära syftet med sociala möten är bekvämlighet, tillhörighet och mental vila är det rationellt att alltid stanna vid sniffandet. Kostnaden visar sig först när man möter någon som prioriterar utforskning enligt den tredje strategin. Obehaget uppstår då inte för att man blivit hotad, utan för att man saknar en stabil inre referensram för att bemöta ifrågasättande.

Om det primära syftet med sociala möten istället är utveckling, mental rörlighet och identitetsförankring blir sammanhang som stannar vid sniffandet ett slöseri med tid, energi och mentala resurser. Obehaget blir då det omvända. Sammanhanget upplevs inte som hotfullt, utan snarare som falskt. Samtalen leder ingenstans, reaktionerna är svårtolkade och beteenden kan inte kopplas till tydliga värderingar eller logik. Situationen blir oförutsägbar och därmed mentalt dränerande.

Om syftet är att etablera sitt värde genom auktoritet, ledarskap och social respekt är det rationellt att pendla mellan sniffandet och utforskandet. Man utforskar inte för att i första hand utveckla sig själv, utan mer för att uppnå status. Och när man återvänder till den kalibrerande miljön erhåller man följare. Sniffarnas gemensamma nämnare har utökats från sport och väder till en tydlig riktning i form av en etablerad ledare, vilket i sin tur tjänar det syfte man i strategi nummer två gick in med.

Till viss del påverkas dessa strategier av personlighet, exempelvis introversion och extroversion. Men i hög grad formas de av omgivning och social inlärning: vem som höll i kopplet när man växte upp, om utforskande eller sniffande var den dominerande strategin i ens närmiljö, vad syftet med de olika strategierna var, och om friktion bemöttes med nyfikenhet, undvikande eller tillrättavisning.

Det som i barndom och tonår var ett koppel utvecklas i vuxenlivet till att bli ett aktivt val.

Fortsätter man sniffa av bekvämlighet, börjar man utforska för utveckling, eller utforskar man för att nå status hos dem som sniffar?

Vilken väg man väljer avgör inte bara vilka sammanhang man trivs i, utan också vilken sorts människa man blir.