Kapa Banden

Att kapa banden till något som inte gynnar det man försöker uppnå borde vara självklart.

Men hjärnan är selektiv.
Det finns en osynlig vägg mellan det som känns okej att kapa bort — och det som känns fullständigt oacceptabelt.
Ofta ser man inte ens det oacceptabla. Det finns inte på kartan.

Det märks särskilt i diskussioner.
När något från andra sidan väggen nämns triggas försvarsmekanismer direkt.
Väggen spricker, tillståndet utmanas, egot skriker.
Diskussionen glider över i en argumentation vars enda syfte är att bevara något som redan är förlorat.

Därför intalar man gärna sig själv att man ”gjort allt man kan”, att man kapat allt som går att kapa — men ändå står man still.
Och då måste det ju vara omgivningens eller omständigheternas fel.

Oftast handlar det dock om ren förnekelse.
En djupt rotad ovilja att ens titta på vad som finns bakom väggen.

Det som ligger där bakom kan liknas vid ett öppet, fult sår.
Man vet att det borde sys, men varje nålstick gör så ont att man istället sätter ett plåster över det.
Då slipper man se skiten. Det känns bättre för stunden.
Men ett stort sår som inte sys lämnar ärr, och ska ärret bort måste såret skäras upp igen — och sys.
Smärtan blir dubbelt så stor; för nu måste man både skära och sy.

Jag har själv spenderat den största delen av mitt liv i den sitsen.
Trott att jag gjort det som krävs — men det fungerade ändå inte.
Och trots alla försök att hitta syndabockar var det sällan omgivningens fel.
Det handlade om min egen ovilja att ta tag i det som verkligen utmanade min självbild, eftersom det hade avslöjat ett misslyckande:
att jag ljugit för mig själv under väldigt lång tid.

Och då är det alltid lättare att skylla på något annat.

Min slutsats:
Man kan inte agera rationellt med den ena handen när den andra sitter fast i kedjor.
Den fria handen kommer instinktivt att användas för överlevnad — inte utveckling.

Kapa kedjorna så att båda händerna kan arbeta mot samma mål.
Då följer hjärnan och sinnet med av sig självt.

Det omvända fungerar inte.