Rätt eller Fel

Vi använder orden rätt och fel som om de bar på en egen tyngd, som om de existerade oberoende av oss och våra syften. I diskussioner med andra slungas de fram som slutgiltiga domar, men så snart någon ställer den obekväma frågan:

Rätt eller fel i förhållande till vad?
… så börjar marken skaka…

De flesta argumentationer handlar inte om sakfrågan, även om de ofta börjar där.
De handlar om något annat som sällan uttalas:
Vilken referensram som skall gälla.

När den ramen är oklar fylls tomrummet av individers egon. Och i samma stund som det händer blir rätt och fel inte längre funktionella begrepp, utan börjar istället agera försvarsmekanismer.
Varje motpart i argumentationen upplever sig stå för det som är rätt, medan det som egentligen försvaras är identitet, uppfattning, självbild och den egna värdegrunden.

Det är därför sådana diskussioner sällan landar i klarhet eller konsensus.
De slutar istället med vinnare och förlorare.
Någon går därifrån stärkt, någon går därifrån förminskad.
Inte för att sanningen segrade, utan för att den ena referensramen vann över den andra.

På arbetet, i vardagen, i hemmet, och inte minst i våra egna huvuden sker samma sak dagligen, ofta flera gånger per dag.
Vi vet oftast vad som borde göras, men det känns fel i stunden. Åtgärder skall vidtas, men handen tvekar. Gränsen ska dras, men rösten mjuknar.
Målet är satt och processen är tydlig, men obehaget av att göra det som är rätt är starkare än att slira lite och göra det som för tillfället känns bäst.

Då omdefinieras rätt och fel så att de passar det som minskar smärta. Det kallas i dagligt tal för flexibilitet, fingertoppskänsla eller mänsklighet, men i praktiken handlar det oftast om undvikande. Egot flyttar gränsen för att skydda sig självt.

Först när ett syfte är definierat på riktigt får orden rätt och fel en verklig funktion. Har man en vision, reduceras den oundvikligen till en process. Följer man processen rör man sig i riktning mot målet. Avviker man minskar sannolikheten att nå det. Det är en opersonlig, nästan mekanisk logik.

Här finns inget utrymme för stolthet eller kränkta värderingar.
Här är det som fungerar inom ramen för det valda syftet att betrakta som rätt.
Och det som avviker från det valda syftet är att betrakta som fel.

Det är i detta läge konflikten ofta skärps. Antingen internt, eller mellan olika personer med olika personligheter och värdegrunder. För en logisk och mekanisk process utmanar nästan alltid något personligt på vägen. Den kräver handling när känslan säger motsatsen. Den kräver konsekvens när stoltheten vill improvisera.
Den kräver acceptans av fördröjd belöning och ett medvetet avståndstagande från omedelbart välmående.

Här avslöjas hur svårt det faktiskt är att låta syftet styra, snarare än identiteten.

Samtidigt pågår en annan illusion, mer sofistikerad. Människan talar gärna om altruism, om att handla och göra gott för andra. För familjen, för samhället, för mänskligheten, för livet självt. Men varje handling bygger på en preferens. Något värderas högre än något annat. Och det som värderas är alltid knutet till en identifikation.

Att offra sig för sitt barn framstår som motsatsen till egoism. Men barnet är inte neutralt. Det är en del av den egna existensen, biologiskt och psykologiskt. Att rädda barnet är att rädda något av sig själv. Att offra sig för en nation innebär inte att egot upphör; det har bara utvidgats till att omfatta en kollektiv identitet. När någon säger sig handla för mänskligheten i stort, har bara identifikationen expanderat ytterligare.

Egot försvinner inte. Det skalar bara upp eller ner till en annan nivå.

Om man försöker föreställa sig en handling helt fri från egenintresse hamnar man i ett tomrum. En handling utan preferens är ingen handling. För handling kommer från en vilja och utan vilja finns det ingen riktning.
Utan riktning finns det inga val, och utan val finns ingen moral.

Den enda position som verkligen skulle vara fri från ego är frånvaron av vilja, men där upphör också all upplevd mening, och utan mening finns ingen riktning att försvara.
Utan vilja finns ingen ångest, men heller ingen utveckling.
Utan val finns ingen konflikt, men heller ingen rörelse eller riktning.

Det innebär inte att moral är värdelös. Det innebär bara att den inte har en absolut eller förutbestämd position.
Den uppstår i relation till ett valt syfte och fungerar inom den ramen. Den är ett verktyg, inte en kosmisk sanning.

När referensramen ändras, förändras också vad som uppfattas som rätt och fel. Och med detta förändras också definitionen av vad som är moraliskt.

Universum har inte bytt åsikt; det är människan som har bytt riktning.
Verklighetens förutsättningar förändras inte, men människans upplevelse och tolkning av dem gör det.

Här uppstår frustrationen. Inte för att människor är onda. Utan för att de sällan erkänner att deras moral alltid är knuten till något de redan i förväg har valt att identifiera sig med. Diskussioner som borde handla om vilket mål som eftersträvas förvandlas till strider om vem som är god eller ond.
Men om varje handling förutsätter en preferens, och varje preferens innebär att något värderas högre än något annat, då innebär det per automatik att varje handling redan innehåller ett egenintresse.
Inte nödvändigtvis ett snävt eller cyniskt sådant, men det är ett intresse kopplat till det som upplevs som “mitt”. Vare sig det är min kropp, min värdegrund, min familj, min grupp eller min art.

Det betyder att den som upplever sig vara fri från ego antingen har omdefinierat sitt ego så att det omfattar mer än han själv, ofta subtilt och gradvis, och utan att det skett medvetet.
Eller också undviker han helt enkelt att undersöka sina motiv tillräckligt noggrant.

När du i en diskussion känner att något är moraliskt självklart, så är det värt att fråga vad i dig som hotas om någon motsätter sig det. Är det målet i sig som hotas, eller är det hur du identifierar dig med det?

Detta är obekvämt, eftersom det innebär att ingen av oss egentligen talar från en helt neutral position. Inte du. Inte jag. Inte den som kallar sig altruist och inte den som säger sig vara en ”god människa”. För så länge det finns en preferens, oavsett var den har sitt ursprung, kan ingen position vara helt neutral.

Så länge vi handlar, väljer vi.
Och så länge vi väljer, värderar vi.
Och så länge vi värderar, finns ett centrum för den värderingen.
Det centrumet är det vi kallar för ”jag”.

Så frågan är inte om du är egoistisk eller ej.
Frågan är om du är villig att leta tillräckligt djupt för att hitta det egoistiska i dina val.
Och om dina val skyddar din identitet eller om de skyddar processen som faktiskt leder dit du egentligen vill.